Styr opportunismen svensk kulturdebatt?

Är det rimligt att du, Bernt Eklundh, som förste litteraturanmälare på Sveriges näst största morgontidning, utan minsta åtgärd antyder att Bonniers av ren och skär opportunism skulle ha refuserat Ann Pihlgren? Det frågar dramatikern Bosse Andersson efter att ha läst Bernt Eklundhs recension av Ann Pihlgrens roman Hösten kommer alltid den 27/9.

Låt mig få göra ett inkast i Bernt Eklundhs recension av Ann Pihlgrens roman Hösten kommer alltid. Ty Bernt Eklundh sparkar nämligen såväl sakligt som intellektuellt rätt sa rejält över sidlinjen. Han berättar att Pihlgren längt före Carin Mannheimer skrev en uppgörelse med grundskolan, som utan motivering refuserades av Bonniers. Därefter skriver han:

Nu frågar jag: är det rimligt att du, Bernt Eklundh, som förste litteraturanmälare på Sveriges näst största morgontidning, utan minsta åtgärd antyder att Bonniers av ren och skär opportunism skulle ha refuserat Pihlgren? Vad du antyder är ju en allvarlig inskränkning i författarnas yttrandefrihet. Sånt är alltid ytterligt svårt att belägga. Författarförbundet ser så allvarligt på såna saker att man under en följd av ar haft en särskild yttrandefrihetskommitté.

Borde du inte omedelbart bett att få läsa Pihlgrens manus? Avgöra dess konstnärliga halt – och genom att skriva om det bereda väg för utgivning. Att vara litteraturanmälare är ju inte bara att skriva om utgivna verk, utan än mer att bereda väg för ny litteratur och dess författare. Men framför allt ständigt försvara författarnas yttrandefrihet.

Men den kan aldrig försvaras av misstankar och lösa antydningar, utan endast med hjälp av konkreta bevis.

Därför pappren på bordet!

Ännu mer oroad blir jag, när du skriver: "I Sverige kan man helt enkelt inte debattera vissa saker, om kritiken stämmer dåligt med det rådande diskussionsläget." Vad menas egentligen?

Att det intellektuella emellan ibland sägs, att i Sverige finns det bara plats för en åsikt i taget. Det kan jag förstå. Debattklimatet kan ibland kännas kyligt och yttrandemöjligheten begränsad. Men när du, som före detta kulturchef upphöjer ditt eget påstående till sanning, måste jag fråga: Vad menar du?

Du var ju faktiskt en av dessa tongivande personer, som när du ville kunde ge klartecken och öppna debatt. Eller kunde du inte det? Får man, liksom jag fråga: Vilka är man i ditt påstående? Menar du allmänheten? Eller menar du Sveriges intellektuella? Eller menar du, hemska tanke, din egen tidning och dess kulturredaktion?

Jag tycker dessa frågor är av utomordentligt pressetiskt intresse. För är ditt påstående riktigt är ju läget förbannat allvarligt. Därför frågar jag: Vilken form av samhällskritik tvingades du som kulturchef hålla inne med? Och vilka tongivande personer var det som måste ge klartecken, innan du fick ösa på?

Än en gång pappren på bordet!

Ty, med allmängiltiga påståenden upphöjda till sanningar kommer man ingenstans.

Sen tvivlar du på att Carin Mannheimer skulle fått igenom idén till Lära för livet fyra ar innan det begav sig. Och antyder därmed att de programansvariga för TV-teatern i de bada kanalerna skulle vara en samling opportunister.

De som sysslar med kultur vid Sveriges Radio sitter redan illa till. De är inte alls betjänta av felaktiga och orättfärdiga beskyllningar från pressen. De behöver i själva verket allt stöd de kan få om TV-teatern ska överleva.

Varför inte ringa och kolla fakta? När blev idén till en skolserie verklig inom de båda TV-teatrarna? Det hade ju räckt om du ringt chefen för Göteborgs TV Gunnar Hagner.

1972 när jag skrivit TV-serierna Offside och Rävspel föreslog han mig att skriva en TV-serie om skolan. Då främst om problemen på högstadiet. Efter en tids förberedelser tackade jag nej. Gunnar Hagner sa då: "Jag ska ragga upp nån annan. Jag ger mig inte förrän vi gjort en skolserie. Det är ett otroligt angeläget ämne."

Så var det med den saken!

Bosse Andersson