Skakande och underbart om döden

Det är möjligt att somliga kommer att finna denna bok indiskret. Jag kan bara säga att jag är tacksam att ha fått läsa den, skriver Bernt Eklundh om Ann Pihlgrens debutroman Hösten kommer alltid, som till väsentlig del är en skakande skildring av hennes fars död i lungcancer. Boken är hänsynslöst självbiografisk och Ann Pihlgren ger bl a beklämmande interiörer hur värden av döende kan gå till på sjukhus i Göteborg.

Det sägs stundom att svenska folket är en tigande församling, men nog är det en skrivande. Det första handfasta beviset fick jag 1958, då GT ordnade en pristävling om de bästa göteborgnovellerna. Över 300 bidrag kom inl Kjell Hiern, Efis Elmgren och jag, som bildade juryn, läste tills ögona rann. Som ofta vid sådana tävlingar konstaterade vi att mänga berättelser/ var ett starkt råmaterial, gripande personliga vittnesbörd – men opublicerbara på grund av författarnas bristande handlag med språket.

Slutligen sällade vi fram ett tiotal, som vi fann väl värda trycket. När vi bröt namnsedlarna noterade vi att en av de utvalda. Ett skratt av gråt, var skriven av en 18-årig flicka, Ann Pihlgren.

Hennes namn har sedan setts under noveller och dikter i olika sammanhang, men först nu debuterar hon i det stora formatet med romanen Hösten kommer alltid (Trevi, 67 kr). Det skulle förvåna mig om inte boken blir ett rejält genombrott.

▫

Den är öppet och hänsynslöst självbiografisk, men till skillnad från en del annan s k bekännelselitteratur känns den inte klibbig och obehaglig på fel sätt. Ann Pihlgren ar en själskirurg som vet att hålla instrumenten vassa och rena: hon utlämnar både sig själv och sin omgivning, men med ett raseri, en förtvivlan och en uppriktighet som for tankarna till Simone de Beauvoirs stildring av sin mors död, Avled stilla.

Parallellen är inte godtycklig. Pihlgren berättar om sin pappas långsamma och plågofyllda död i lungcancer hösten 1976. Jag förstår mer än väl att hon har svårt att vistas tillsammans med rökare efter att ha upplevt tobaken som mördare.

Boken börjar mjukt, lite skissartat och lyriskt som i hennes tidigare alster. Hon är fyrabarnsmamma och högstadielärare, snor som ett torrt skinn för att hinna knåpa ihop alla löshängande tätar, krattar löv i trädgården för att lugna sig. Tidsmarginalerna är små och medger inga extra kriser. Familjen har det gott ställt ekonomiskt men är förvisso ingen sysslolös överklass.

▫

Driven av en aning börjar hon intervjua sina föräldrar om deras liv, spelar in på band. Man får reda på åtskilligt om hur det var förr i Göteborg och på västkusten.

Yrkesproblemen hopar sig och hon undanhåller oss inte sin bitterhet över att alla ansvariga så länge: blundade för att högstadiet är en pågående katastrof. Hon skrev längt före Carin Mannheimer en uppgörelse med grundskolan, som refuserades av Bonniers utan motivering.

Om det var av litterära skäl kan inte jag avgöra, men liksom Pihlgren kan jag knappast frigöra mig från misstanken att det rörde sig om opportunism. I Sverige kan man helt enkelt inte debattera vissa saker, om kritiken stämmer dåligt med det radande diskussionsläget. Men när väl tongivande personer gett klartecken går det att ösa på hur mycket som helst.

(Detta är ingen insinuation mot Carin Mannheimer och hennes utomordentliga TV-serie Lära för livet; jag tvivlar enbart på att hon skulle fått igenom sin idé t ex fyra ar innan det begav sig.)

▫

Grämelsen över det stoppade utbrottet mot grundskolan viker dock da Ann Pihlgren drabbas av än mer närgående svårigheter. Hon erfar att detta är ett obarmhärtigt land mot dem som inte kan försvara sig och ta för sig, t ex barn och gamla. "Försent förstod jag att Sverige inte ville vidkännas barnen."

Pappan blir dålig, men sjukhusbyråkratin hummar och vill inte ge besked om tillståndet.

Rent parodiska situationer uppstår när intagningen på Renströmska sjukhuset hindras av att röntgenplåtar under veckor inte kommer fram frän Sahlgrenska och Lundby sjukvårdscentral.

Det är tydligen inte så viktigt med värden av ickeproduktiva personer, som ändå ska dö.

Slutligen får hennes man själv åka till Lundby och forsla lungfotona till Renströmska, eftersom en sådan transport överstiger Göteborgs sjukvårdsförvaltnings förmåga.

▫

Ann Pihlgren är medveten om att hon är en besvärlig anhörig, som ställer frågor och inte nöjer sig med att doktorn vet bäst. Hon engagerar sig med hela sin varelse i faderns fortskridande utslocknande, det är så mycket hon måste tala med honom om innan det är för sent och hon måste spränga de tystnadens och "taktfullhetens" barriärer som blockerar både kärleken och smärtan.

Det är ett sorgearbete i förskott, en förlossning före döden, och trots hemska detaljer är det en underbar skildring av en allt naknare samhörighet mellan far och dotter.

Hennes syster vill först inte se sanningen, och mamman går i baklås, tapetserar och gräver upp potatis och rusar runt med tusen trivialiteter i stället för att vara vid dödsbädden. Ann känner vreden växa inom sig, hon tar på sig en övermänsklig börda och eldfängda konflikthögar exploderar. Hon märker att människor undviker en döende som en pestsmittad; varken sjukhuspersonal eller familj och vänner "har tid".

▫

Den lugnaste i detta kaos är pappan, men han lider lika mycket — eller mer — av de kringståendes egen dödsfruktan som av sin tilltagande andnöd och den accelererande värken från tumörerna. Som vanligt hälls smärtlindringen på sparlåga, och Ann ryker ihop med sjuksystrar som hävdar att det ska gå fyra timmar mellan varje spruta, oavsett om patienten häller på att förgås av plågor. Hon möter också sköterskor, som vågar ta ett självständigt beslut och injicerar morfin när det behövs. Men avsnitten om den döendes onödiga lidanden och ångest är för jävliga, helt enkelt.

Trycket ökar hela tiden och Ann frågar med fog: Ar patienten en människa? Hon rasar ihop under tyngden, blir apatisk, orkar inte besöka fadern:

Ibland skrämmer mig min egen utveckling. Nej, det är inte längre någon utveckling jag bär inom mig, det är en nerveckling. Min själ dalar. Jag tiger still Någon gång tar jag upp en bok och bläddrar i.

▫

Men då är hon inte mera ensam. Systern och modern förenas med henne kring sjuklägret. När pappan säger till mamman att han snart ska do händer detta:

Hon blev förvirrad och skrämd. Till sist fattade hon att han menade allvar.

Plötsligt kunde hon inte fä nog av honom. Det var som om någon skakat loss ett staket runt henne.

Hon klappade honom på huvudet, strök honom på händerna, på armarna och sedan grät hon ohejdat och snöt sig oupphörligt.

– Ja, jag kan ju inte hjälpa det, jag bara säger som det är, sa pappa.

Hur kan man som barn första föräldrars känslor för varandra? undrar Ann Pihlgren. Hon tror inte man kan eller ska sträva efter ett förstå. Det finns hemligheter som bara gäller två.

▫

Här, i de yttersta stunderna, djupnar relationerna mellan barnen och föräldrarna. Slutord:

Jag såg att pappa höll på att dö. Det är inte egendomligt att se nya spar i ett ansikte, som man registrerat så noga under långa år.

Det var befriande att se honom le.
Livet upphörde inte med fasa.
Med ett leende tog han emot evigheten.

▫

Det är möjligt att somliga kommer att finna denna bok indiskret. Jag kan bara säga att jag är tacksam att ha fått läsa den.

Bernt Eklundh