Jag skulle vara med i Solidaritet

Hon har skrivit så länge hon minns, göteborgsförfattaren Ann Pihlgren. Allra helst skriver hon om nuet och den verklighet hon lever i: yrkesarbetande mor till fyra barn. Sin debut gjorde hon 1978 med boken Hösten kommer alltid.

– Jag anser att jag gjorde min debut som författare redan 1957. Då fick jag en novell publicerad och säg mina egna ord i tryck för första gängen. Därefter hade jag noveller i dagspress varje är under sextiotalet. Att det sedan dröjde många år innan hennes bok kom beror på praktiska svårigheter. Hon utbildade sig, gifte sig och fick de fyra barnen, allt i samma raska takt som är utmärkande för henne. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att skriva langa stunder helt i fred.

Äntligen skrivro

Men nu har hon äntligen fått den skrivro hon drömt om i alla är. Hela hösten har hon haft tjänstledigt frän sitt arbete som högstadielärare i Göteborg och ägnat den gångna terminen at sitt skrivande. Att det blivit möjligt beror på de beslutande i Göteborg, hennes födelsestad: I våras var hon en av de 31 stipendiater som fick 17 000 kronor av kulturstödsnämnden i Göteborg.

– Alldeles märkvärdigt roligt. Tänk att bli uppmärksammad efter alla dessa år! Och så mycket pengar! Men även om det varit en mycket mindre summa hade jag blivit glad.

Hittills har hon varit tvungen att utnyttja alla loven till skrivandet.

Höga trösklar

– Men ibland har det varit väldigt höga trösklar att komma över. Jag har känt att jag måste skriva men samtidigt haft så mycket att göra. Men just därför måste jag dokumentera min omöjliga situation. För mitt liv är ju många andras liv, jag ser mig inte som en enstaka individ.

– Man klarar bara inte av allt, säger Ann med eftertryck.

Men ändå har hon tidigare från januari till mars under förra året kontinuerligt skrivit om sin vardagssituation. Utnyttjat varje ledig stund eller skrivit på nätterna.

– Men sedan var jag tvungen att göra en månads uppehåll.

Hon hoppas nu kunna och hinna läsa igenom allt for att se vad det kan bli av det hela. Av alla hennes tankar har det blivit en hel pärm.

I skolans miljöfrågor vet hon var hon står och står där orädd. Redan 1971 hade hon sin ståndpunkt klar och hade skrivit ner sina iakttagelser om undervisningens brister. Ingen lyssnade då.

– Man borde ligga minst två till fem år före sin tid.

Solidaritet

Att engagera sig är en livsform för Ann.

– Om jag levt under kriget hade jag givetvis engagerat mig mot nazisterna. Levde jag i en diktaturstat skulle jag givetvis engagera mig i underjordiska organisationer. Levde jag i Polen skulle jag vara med i Solidaritet. Det är ju fruktansvärt det som hänt, känns som en bedövning. Det är så viktigt med organisationer som Solidaritet, som verkligen engagerar sig. Man har egentligen inga ord när någonting som detta händer. Man har bara ord innan.

– Vi skall vara tacksamma att vi lever i en demokrati i ett välutvecklat land. Men hur förvaltar vi det som vi nu har, som de andra generationerna inte haft? Vi mer eller mindre spottar på det!

Enkla broar

Hon anser att när det verkligen gäller är det de enkla broarna mellan människor som fungerar. Den egna personligheten blir då en brygga, till exempel till eleverna i skolan. Inte alls allt det fina tekniska materialet.

Ann tycker att det är fascinerande att man utvecklas och förändras hela livet igenom.

– Man måste acceptera varandras förändringar på gott och ont.

Just nu går hon och tänker på förslaget om treterminsskolan. Kanske blir det hennes nya engagemang.

Men innan dess skall hon försöka hinna med att läsa sina anteckningar från alla de gångna månaderna. "Inte alls så duktig som Ni tror" är arbetsnamnet. En skildring av nuet.

ELISABETH LÖFWANDER