Ann Pihlgren-Wigforss 10 år före sin tid

Ann Pihlgren-Wigforss är aktuell med sin nya diktsamling Vintervår. Den råkar passa in i tiden, annars bryr hon sig inte om de litterära modeväxlingarna. Hon skriver om det som känns angeläget eller helt enkelt frågor som ingen annan ägnat någon större uppmärksamhet men efter 10 år blir mycket omdebatterade ämnen.

Ann Pihlgren-Wigforss är en kämparmänniska som ständigt pekar på rådande missförhållanden och kräver en reaktion från samhällets sida. En torsdagseftermiddag träffades vi på centralens café och ett synnerligen givande samtal utspann sig.

Ann Pihlgren-Wigforss bor i villa i Lerum tillsammans med sina barn, och det är i regel där hennes dikter blir till. Hennes skrivande sker inte under några uppstyltade former utan det sker när orden kommer, vilket kan inträffa när som helst. Plötsligt sitter hon där och studerar ett antal dikter som hon just komponerat och tänker: "Jasså... det blev så?!"

Dikterna är trots allt ingenting som kommer hastigt på. De bygger på enstaka tankar som hon samlat på sig långt tidigare och som alltså får ligga tills de gör sig påminda nästa gång.

Romanskrivandet är till skillnad från diktningen ganska regelbundet, Ann skriver fem till tio sidor om dagen. Det hinner hon med på lediga stunder.

– Det är bearbetningen av materialet som tar tid, förklarar Ann.

Ann ställer sig aldrig frågan varför hon skriver, för skriva är något som hon alltid gjort. Hon betraktar det som en del av sig själv samt som ett behändigt och nödvändigt sätt att uttrycka sig på.

Sina första noveller fick hon publicerade vid omkring sexton års ålder. Och då i tidningarna "Handelstidningen" och "Göteborgstidningen". Mot slutet av 60-talet skrev Ann dokumentärer om den krisartade situationen i skolan. Debut gjorde hon med sin samhällskritiska roman Hösten kommer alltid och det var år 1978. I denna bok kritiserade hon vården på sjukhusen, men det är först nu på allvar som man tagit upp denna fråga.

Efter detta började hon skriva dikter och den första diktsamlingen hette De undanstökade åren.

Hennes nya diktsamling Vintervår, skiljer sig från allt annat hon skrivit för det här är kärlekspoesi. Hon har givit ut boken själv med hjälp av sitt eget bokförlag "Ekarne".

– Det är första gången jag har gjort hela arbetet själv med allt vad det innebär av redigering, disposition och val av bokformat, säger Ann (och påpekar att boken är avsedd att passa en kavajficka så att man kan ha den med sig vart som helst).

Vintervår handlar i första hand om kärlek och det beskrivs i tre stadier. I första delen berättas det om lyckan i att ha hittat någon att älska, men också om hur man kanske omedvetet gör sig beroende av personen i fråga.

Ann beskriver hur man bygger upp sin tillvaro på den man älskar och hur den älskade ger en uppmuntran och kraft att med förnyad styrka ta itu med livet och allt som hör till.

Genom hela första delen går en underton av sorg och tvivel, man får en känsla av att jaget i dikterna lever i en undermedveten visshet att den älskande kommer att förloras.

I andra delen besannas farhågorna och tomheten är påfallande. Förtvivlan tar överhanden och allt har förlorat sin mening, men samtidigt läks såren, känslorna ebbar ut.

I den sista delen skildras hur livet återgår till det gamla mönstret. Den förut så älskade människan är i stort sett glömd men ibland sänds en tanke till den forna kärleken.

"Äntligen en sol, ja, efter vinter kommer vår men ändå – glädjen drog förbi så snabbt snart så är du intet. Slocknat ansikte i vår i – sol"

– Den ende och rätte finns inte, menar Ann. Man hittar någon, älskar honom, sedan kanske det tar slut. Märkvärdigare än så är det inte. Det är livets gång."

Ann är medveten om att hennes dikter uppfattas som självutlämnande men tycker själv att de inte är det. Hon är säker på att alla någon gång känner som hon och att det därför inte är något speciellt för just henne.

För Ann är skrivandet den främsta uppgiften men ingalunda den enda.

Hon är högstadielärare och har varit det i över tjugo år. Vid sidan av detta leder hon en skrivkurs. Hon driver även "Postfilialen" som är till för att rädda posten i Hulan. Dessutom är hon förälder och det kan vara ett heltidsarbete bara det!

– Det är så mycket jag vill uträtta och det känns som om det är bråttom, för vem vet vad som händer? I morgon ligger jag kanske sjuk, ur stånd att göra någonting! utbrister Ann och får något jagat i blicken.

Så skall hennes tåg gå och hon skyndar ut på perrongen. Jag sitter kvar på caféet och känner mig tämligen overksam.

Av Jennie Danielsson