Väsentligt ur sjukvården

Ann Pihlgren är högstadielärarinna i Göteborg och har tidigare publicerat artiklar i skolfrågor och noveller. Dagboksromanen Hösten kommer alltid (Trevi, ca 67 kr) är hennes debut i bokform. Att texterna ar självbiografiska har Ann Pihlgren sagt i en presentationsskiss av sig själv i tidskriften Svensk Bokhandel, där hon också småbittert påpekar att hon minsann skrev om skolsituationen redan 1972, men att Bonniers refuserade manuskriptet och att det därför dröjde till 1977 och Carin Mannheimers "Lära för livet" i TV innan allmänheten fick reda på hur det egentligen gick till i våra skolor. Den bitterheten kommer styckvis igen i bokens första hälft, och den är förklarlig men om den är berättigad är omöjligt att säga.

Ann Pihlgren beskriver, med manga fint återgivna detaljer och på ett lite pretiöst och förvånande klichébemängt språk, hur det är att vara förvärvsarbetande fyrabarnsmor med villa och man. I referaten av de kaotiska vardagsbestyren strör hon in reflexioner om händelser i tiden valåret 1976.

Först trodde jag att funderingarna om politik och annat var inlindade ironier, men de är förmodligen sprungna ur uppriktig naivitet. "Ödsligt ligger Bergmans hus på Fårö", lyder den patetiska kommentaren (författarinnan menar nog "öde") till en klumpig polisiär aktion med politiska följder våren 76, dock inte klumpigare än hundratals som äger rum varje dag, utan politiska följder. Är det villaperspektivet som förvränger?

Det är inte förrän efter ungefär halva boken som texten får bärkraft. Då koncentreras berättelsen på hennes fars sjukdom och död i lungcancer. Sjukdomsförloppet skildras i detalj, känslor och reaktioner omkring registreras sakligt och engagerat. Den tröga, makabra byråkratin kring sjukvården, där små, dumma misstag lätt far livsfarliga konsekvenser, utsätts för klara, punktvisa belysningar.

Det gäller för den sjuke att ha uthålliga släktingar och vänner – endast oändligt tålamod, outtröttlig påstridighet och oupphörligt tjat leder till resultat, det må gälla att få reda på undersökningar eller att få ambulanspersonalen att vänta i tio minuter under en behandling i stället för att en dödssjuk patient ska behöva vänta i tre timmar på en annan ambulanstransport.

Från egna färska erfarenheter av liknande situationer känner jag igen den katastrofala bristen på kommunikation mellan de olika nivåerna i hierarkin, liksom mellan de olika sektorerna i det som helt passande kallas vårdapparaten. Anhöriga betraktas som irritationsfaktorer i stället för att man tar vara på deras erfarenhet och kunskaper.

Ann Pihlgren drar inte några allmänna slutsatser av sina upplevelser. De mer generella reflexionerna om samhället upphör nästan helt när skildringen av faderns sjukdom börjar. Som vittnesmål och mänskligt och socialt dokument är "Hösten kommer alltid" ändå en viktig bok, och den borde kunna tjäna som bidrag till underlag för den genomgripande debatt om sjukvården som varit på väg många gånger den senaste tiden, men som alltid tycks komma av sig.

MAGNUS HEDLUND