På bristningsgränsen

Faderns död, föräldrarnas samliv, hennes eget osäkra lärarjobb. Det är de tre skikt som gör Ann Pihlgrens debut Hösten kommer alltid (Trevi, c:a 67:-) till en tänkvärd roman i den lågmälda stilen, konstaterar Synnöve Clason.

Som svensklärare i gymnasieskolan har jag nu i flera år tagit del av de erfarenheter som eleverna på vårdlinjen gör inom sjuk- och åldringsvården. I de "rapporter" och dagböcker de lämnar in om sina praktikplatser återkommer ständigt förvånade, bekymrade och ibland skakade kommentarer till den sksamhet som många gamla i vårt samhälle utsätts för.

Om inte institutionspersonalen fanns skulle aldrig någon byta ett ord med dem eller lyssna på deras berättelser om förr. Mänga riktigt gamla fungerar tydligen så att de isolerar sig från varandra – inte orkar intressera sig för grannen, men gärna later sig ompysslas av någon yngre person. Det hjälper m. a. o. inte att sammanföra åldringar och tro att de skall underhålla varann. En återkommande fråga hos dessa unga vårdelever som ännu inte slitits ned av rutin, utan fortfarande fasar för likgiltigheten de ibland möter på institutionerna, blir därför: Har dessa gamla inga släktingar eller är det så att de struntar i att hälsa på dem?

Att det inte räcker med att ha släktingar, man måste ha sådana som bryr sig om, konstaterar Ann Pihlgren då hon intensivt tar del av sin fars sista månader innan han dör i lungcancer. Hon visar med sitt exempel vilken aktiv insats en anhörig kan göra mitt uppe i vår tekniskt perfekta sjukvård. En sjukhusvistelse i livets slutskede kan bli en ångestladdad, deprimerande och praktiskt svårbemästrad upplevelse om inte någon anhörig – helst flera, står bi. Medkänsla, inlevelse och fantasi är egenskaper som sätts på prov om en dödsmärkt person inte skall känna sig utlämnad.

Pihlgren, vars far fördes till Renströmska i Göteborg sedan lungcancer konstaterats, visar med sina dagboksanteckningar frän tiden att just därför att vårdapparaten år så stor och turerna så många så behövs den anhöriga som en vaken, administratör, och koordinator. Hennes rädsla för att vara en person som "lägger sig i" viker snart för insikten att sjukvårdspersonalen inte kan räcka till allt, och att den anhöriga kan vara till mycken praktisk hjälp. Men framför allt pläderar Pihlgren för den medborgerliga rättigheten att nära tå följa en sjuk människas tillstånd och sjukdomsutveckling, även om det sker inom vårdapparatens slutna väggar. På denna punkt blir hennes bok ett komplement till P.C. Jersilds genomlysning av det stora sjukhuset.

Det är den ena sidan av dessa anteckningar, som sker i eget namn och mera liknar en rapportbok än en roman – en genre som väl per definition har drag av fiktion och konstnärligt arrangemang av verkligheten.

Den andra sidan är försöket att genom föräldrarnas berättelser om sina slitiga liv teckna en bild av ett proletärt Göteborg som snabbt förändrats, och av livsformer och livsvillkor som tillhör det förflutna. Det är en skildring i den lågmälda stilen, ett ömsint erkännande av att alla liv som levats är värda respekt. Kanske kan talspråkigheten i vissa avsnitt verka lite tröttande, men annars är det just Pihlgrens klara och osentimentala svenska som gör boken till en så sympatisk bekantskap.

Men boken har även en tredje sida som gör den tänkvärd. Vad som målas upp under den vår, sommar och höst som redovisas (1976) är ett modernt kvinnoliv i Sverige. Ett kvinnoliv med alla de korstryck som Rita Liljeström talar om. Ett lärarjobb under osäkra anställningsvillkor och med storstadens högstadieproblematik som daglig belastning skall samsas med administrationen av ett hushåll med fyra barn och en man som självklart måste sätta jobb och karriär i första hand.

Det är en tillvaro på bristningsgränsen, där kvinnlig klara-allt-ambition bryter sig med pysande aggression mot tingens tillstånd. Vad Ann Pihlgren i tanke och handling revolterar mot är den slapphet och likgiltighet hon på så många håll ser hindra äkta medmänsklighet. Mot barn, mot gamla och mot de djupare behoven hos den medelålder som allt avbördas på.

Synnöve Clason