Viktiga vardagsdikter

Ann Pihlgrens nya diktsamling De undanstökade åren har underrubriken Vardagsdikter, och det rör sig om en hel massa vardag, där inte bara hemmet och familjen utan även skolan och elever fått åtskilligt utrymme. Några märkvärdiga saker är det inte fråga om, men det är heller inte Ann Pihlgrens avsikt att låta märkvärdig, skriver Eric S Alexandersson.

Den ensamstäende, förvärvsarbetande modern har under senare tid fått alltmer utrymme i massmedia-debatter. Det är både självklart och berättigat. Men vem lyssnar till ensamståendes nödrop, när konjunktur- och oljekriser gör oss villrådiga, vanmäktiga? Ann Pihlgren är emellertid värd att lyssna till. Hon skriker inte, sätter inte i halsen. Härom aret debuterade hon med romanen Hösten kommer alltid, en titel som kunde passa även till hennes diktsamling. I stället heter den De undanstökade åren (Trevi, 46 kr). I den lyfter hon fram en förvärvsarbetande moders problem. Titeln är dyster och får mig att tänka på en resa genom ett landskap som hon måste ta sig igenom för att kunna leva vidare. Men alla resor har ju något positivt med sig, och visst händer det också att poeten inrymmer detta.

Rannsakar sig

Samlingen har underrubriken Vardagsdikter, och det rör sig om en hel massa vardag, där inte bara hemmet och familjen utan även skola och elever fått åtskilligt utrymme. Poetens erfarenheter som högstadielärare i Göteborg färgar ofta av sig. Dock känner hon sin begränsning, rannsakar både sig själv och andra, tycker mycket har gatt snett och vill räta ut det, men tid, hjärta och armar räcker inte.

Problemen växer

För övrigt finns dikter med rubriker som På kommunens mödravårdscentral, Lektionsinledning, Några är för svaga, Storkrig av prestige, och det säger ju en del om innehållet. Och om problemen som är ett helt berg och som bara tycks växa. Man får vara en skicklig bergbestigare för att komma över det, men det är inte de flesta. Mänga orkar inte, de blir sittande i någon skreva, ser sig tillbaka, anser att de letts fel av de ansvariga. Och att både redskap och räd varit bristfälliga. Kanske låter det konstigt att tala om bergsklättring i samband med "vardagsdikter", men varför inte? Vi klättrar ju lite till mans. Ann Pihlgren gör det tappert och engagerat, snubblar emellanåt men reser sig snabbt. Och ibland njuter hon av både utsikt och medresenärer, och det är väl för annars skulle det bli lite väl grått.

De flesta dikterna är langa, utdragna och låter ibland monotona. Kanske är det för att associera till det vardagliga och triviala? Några dikter är anspråkslös prosa fast i diktens form. Nej, särskilt märkvärdiga saker är det inte fråga om, men det är heller inte Ann Pihlgrens avsikt att låta märkvärdig. Däremot speglar hon en hel del vardagsväsentligheter som vädjar till både ögon och hjärta. Vad som griper mig mest är hennes engagemang för de svaga och anonyma; de som inte bara behöver regelbundna oljeskvättar för att kunna hålla värmen på existensminimum.

Eric S. Alexandersson