Vardagslivet i centrum i tre konstlösa diktsamlingar

Birgitta Onsell, Binnie Kristal-Andersson och Ann Pihlgren har nyligen utkommit med varsin diktsamling. De skildrar kvinnors vardag med glädje och ilska.

Karl Erik Lagerlöf har läst dem och anmäler.

Det rör sig här om tre diktsamlingar som är ganska lika. De är skrivna av kvinnor, de handlar om kvinnor och kvinnors krav, kärlek, drömmar och vilja. Och de är alla påfallande konstlösa. Ingen av dem innehåller lyrik i gängse mening, inte annat än i undantagsfall. Snarare är det fråga om repliker, somliga kärvt konstaterande, andra övertalande, några patetiska.

Det är öppna och lätt retoriska dikter; de ar alla lättlästa och på sina ställen kondenserade till poäng och bitter lustighet. I någon mån gäller detta även om Birgitta Onsell, vars vitsiga Kvinnokast (LT:s förlag, ca 47:-) inte alltid träffar mitt i prick. Dikterna om barn i slutet av samlingen är traditionellt patetiska och söta och skär mot de militanta dikterna i samlingens början.

Där angriper hon Strindberg och Kyrklig samling, och det är ju roligt men man kan inte hjälpa att det känns som att avlyssna i ett gräl i trossen vilket överröstar stridslarmet vid frontlinjen blott och bart för att man rakar stå nära.

Mera central i nuets larm ter sig Dikter vid köksbordet av Binnie Kristal-Andersson, en produkt frän Rabén & Sjögrens förlag på 225 sidor, som kan köpas till ett pris av 40 kronor och som illustrerats ganska grovt och föga kongenialt av Ulf Rahmberg.

Det är talad, för att inte säga pratad, dikt, som dock inte saknar subtila övertoner. Författaren söker hela tiden självständigheten och provar dess möjligheter i sitt eget liv, självständigheten och prövar dess möjligheter i sitt eget liv, självständigheten och oberoendet och deras villkor i förhållande till kärleken. Det gäller att kunna älska utan att uppge sig själv.

Detta kan diskuteras. I "Dikter vid köksbordet" är det en replik i ett ständigt fortgående resonemang om kärleken.

Flerbarnsmamman går in i skilsmässokris, hugger tag i det faktum att kris betyder chans på kinesiska och kastas slutligen in i en förälskelse som ter sig total.

Jag läser boken och är langa stycken mycket fängslad, men jag frågar mig samtidigt om det stackars jaget i dikternas mitt inte till slut förrads av det traditionella språket och om inte språket i denna personalvård för solostämma fungerar som en alltför okänslig terapeut. Man sysslar med det egna jaget, förhållandet, kärleken, rollen, men problemet är kanske just det att man är hänvisad till att syssla med det egna jaget, förhållandet, rollen och inte ser någonting utanför detta.

Så kan man känna sig föranledd att beskäftigt kritisera Binnie Kristal-Andersson, samtidigt som man har en känsla av att hon ger ett mycket representativt uttryck for en nutida kris och säkert kan vara många till hjälp just genom sin mångordiga öppenhet.

Och det gäller kanske i ännu högre grad om Ann Pihlgren, som efter sin lovande romandebut förra året nu kommer igen med en diktsamling som fått titeln De undanstökade åren (Trevi, ca 45:-).

Hon beskriver expressivt svårigheter, all förtvivlan, alla kompromisser med barnen och barndaghemmen och barnflickorna och jäktet hit och dit för att klara hus och hem och lärartjänst på högstadiet.

Ann Pihlgren förefaller vara den av de tre som är mest medvetet konstlös, som så att säga leker med sin konstlöshet och med vardagspratets kontrast till lyriken. Här finns drag av naivism, och här kan mitt i replikerna i skolan och i köket eller på trappan, när maken far i väg, plötsligt uppstå ett djup, en sidobelysning, ett överraskande perspektiv, som fint tas till vara. Ibland hade man önskat att Pihlgren strukit några rader och på det sättet hindrat förtätningen att ebba ut.

En dikt i hennes samling är en monolog från ett barn som blivit mobbat, en annan är en lång replik från den upptagna mamman som inte hinner sätta blommor på graven alla helgons dag ("Jag hinner inte med/ de levande och dödar disken star har stor/ och rödbetor skall kokas/ äpplen ligger spridda/ bland de bruna löven..."), en tredje fångar på kornet ovilliga elevers prat vid början av en lektion om Sovjet:

Det är inte utan att man inför denna dikt och en del andra liknande galghumor, förtvivlan och hängivenhet kommer att tänka på mästaren inom området, Sonja Åkesson, fast Ann Pihlgren ännu har några dagsmarscher kvar till hennes höjder och dalar.

KARL ERIK LAGERLÖF