Recension

I sin lyrikdebut De undanstökade åren talar Ann Pihlgren om sin glädje och förtvivlan inför sitt lärararbete. Förälderns oro för att inte ägna barnen tillräcklig uppmärksamhet och för att på så vis också förlora en del av sitt eget liv stegras ibland till en bitterhet över att "våra bästa år gick åt för arbetsgivarens skull". Ändå uttrycker samlingen ett i grunden glädjerikt engagemang i tillvaron. Dikterna är formellt och innehållsligt mycket enkla. Bitvis rör det sig snarast om normalprosa med ojämn högermarginal. Denna enkelhet är emellertid bara sällan upphov till ointressant dikt. I redovisningen av vardagliga händelser och stämningar finns en värme som när läsaren utan hinder. Diktsamlingen vittnar om och uppmanar till en ansträngning att leva utan att göra avkall vare sig på klarsyn eller känsla.

— Bengt Larsson

Ann Pihlgrens språk är talspråksbetonat och lättflytande. Det är inga svindlande litterära upplevelser hon bjuder på, men hon har en beundransvärd förmåga att lyfta fram det väsentliga i en situation, så att erfarenheten av den blir tillgänglig och användbar. Hennes nya bok har den mycket adekvata underrubriken Vardagsdikter och är full av den dramatik och intensitet som kännetecknar det triviala. Hon återger med en dokumentärskildrares noggrannhet en kvinnlig lärares och flerbarnsförälders vardag, med ofta orimliga krav på känslomässigt och intellektuellt engagemang och ansvar. Det är en vardag som är alltför välbekant för många kvinnor, och just därför är det så viktigt att böcker av detta slag blir lästa och uppmärksammade, för barnens skull och för jämställdhetens och demokratins skull.

— Kristina Lugn